Just nu sitter många människor och försöker värdera hur framtiden skall bli – och många ledare i olika branscher försöker värdera hur ekonomiska, geopolitiska och medicinska hot kan påverka deras verksamhet.

Men samtalen på arbetsplatserna skiljer sig åt. I styrelserummen är diskussionen oftast databaserad, medan diskussionen kring lunchbordet är mer känslostyrd – exempelvis som i den pågående diskussionen om huruvida Sverige kan hamna i krig.

Varför blir det så?
Enligt Paul Slovic, en förgrundsfigur inom forskning kring riskperception, är svaret inte att experterna saknar rädsla. Det är helt enkelt så att deras förståelse för och uppfattning om risker skiljer sig markant från lekmannens. Och tur är väl det – en person som behöver akutopereras för blindtarmsinflammation föredrar självklart att någon som vet vad den gör och kan analysera förutsättningarna på ett sakligt sätt håller i skalpellen, i stället för någon som funderar på de existentiella konsekvenserna av en omfattande bukhinneinflammation, och den korta tid som patienten möjligen har kvar i jordelivet.

Och med tanke på omvärldsläget finns fler exempel:

– Gällande konjunkturprognoser, till exempel: när lekmän hör ”recession”, associerar de med finanskriser och arbetslöshet. Nationalekonomer, å andra sidan, ser recessioner som naturliga svängningar i ekonomiska cykler, något att övervaka och hantera, men inte något att frukta irrationellt. Och tur är väl det, även om det också förklarar varför riksbankschefen fått ta emot en del kritik för räntepolitiken.

– Inom medicin, speciellt i hanteringen av pandemier, arbetar smittskyddsspecialister med statistik och sannolikheter. De bedömer risker baserat på vetenskaplig data snarare än känslomässiga reaktioner. Denna objektiva syn gör att de kan förbli lugna och fokuserade även i tider av global oro, medan lekmän fruktar för sin hälsa och sina anhöriga. Men tur är väl det, även om det också förklarar varför Tegnell fick ta en del smällar under pandemin.

– Militära analytiker som studerar geopolitiska konflikter har också en tendens att se bortom allmänhetens rädsla. De förstår att konflikter och spänningar är delar av en komplex global dynamik, där varje drag måste analyseras noggrant, snarare än att reagera på varje händelse som ett tecken på att ett kompani spetnazsoldater kommer att ockupera ens gräsmatta inom ett dygn.

Och ärligt talat – tur är väl även det, även om ÖB Micael Bydén hamnade mitt i ett kulturkrig efter sitt uttalande på FoF.

Vad lär vi oss av detta?

Den stora poängen i detta är att experter och lekmän ofta har olika definitioner av risk. Experter tenderar att fokusera på kvantitativa mätningar och komplexa samband, medan lekmän tar hänsyn till faktorer som katastrofpotential och hot mot framtida generationer. Denna skillnad i perspektiv kan förklara varför experter ofta verkar mindre rädda för de hot som skrämmer allmänheten.

För beslutsfattare är det viktigt att förstå denna skillnad. Att ta experternas analyser på allvar betyder inte att man ignorerar allmänhetens oro. Istället bör en balans hittas där man använder expertkunskap för att informera och lugna allmänheten, samtidigt som man erkänner och tar itu med de emotionella och subjektiva aspekterna av riskuppfattning.

För precis som medborgarrättskämpen Maya Angelou uttryckte det:
“People will forget what you said,
people will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”