Ett utdrag ur boken ”Maktens kvinnor” av Jenny Madestam
Maud Oloffson
Maud Olofsson valdes till Centerpartiets ordförande på partiets extrastämma i mars 2001. Hon blev då, som fyrtiosexåring, partiets andra kvinna på posten. När hon valdes satt hon själv inte i riksdagen, men hade ett långt förflutet inom partiet med tidigt engagemang i ungdomsförbundet. Själv säger hon att hon aldrig ville bli partiledare. Maud Olofsson var med och bildade det borgerliga samarbetet Alliansen som tog över regeringsmakten 2006. Enligt egen utsago var det hon själv och dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt som var initiativtagarna. Efter valet utsågs hon till näringsminister, och var även vice statsminister fram till 2010. Efter tio år som partiledare valde hon att avgå 2011.
Maud Olofsson föddes mer eller mindre in i Centerpartiet, som dotter till Harald Olsson, aktiv centerpartist (kommunalråd och oppositionslandstingsråd i Västernorrland), tillika god vän med forna partiledaren Thorbjörn Fälldin. För Maud fanns politik och samhällsfrågor konstant närvarande under uppväxten i Högbyn utanför Örnsköldsvik. Det egna politiska intresset växte sig starkt och konkurrerade delvis ut intresset för skola och utbildning. Hon hade planer på att studera vidare efter gymnasiet men det blev inte av, i stället började hon arbeta heltid med partipolitik. Först som ombudsman i Centerpartiets ungdomsförbund och därefter på samma uppdrag för moderpartiet.
Maud Olofsson är gift med Rolf Olofsson, som också han varit aktiv inom centerrörelsen, det var där de träffades en gång i tiden. Till en början var det Rolf som hade de tyngre politiska förtroendeuppdragen, han blev kommunalråd i Robertsfors. Maud beskriver hur det tog ett tag innan hon fick en egen identitet som politiker, hon var dels ”Haralds jänta”, dels ”Rolf Olofssons fru” under många år. När hennes make var aktiv som kommunalråd och de gemensamma tre barnen var små ägnade hon sig åt hemarbete. När Rolf slutade som kommunalråd var det naturligt att han var hemma med barnen och Maud sökte sig ut på arbetsmarknaden och tog lite olika jobb. Just den starten med det delade ansvaret för barnen blev, enligt Olofsson, en viktig pusselbit för deras jämställda relation framöver och som också underlättade för hennes framtida ledarskap.
– Jag brukar säga att det viktigaste valet du gör i livet är det om vem som du ska dela ansvaret för dina barn med, säger hon. Hennes samhällsengagemang var dock konstant och därför var hon med och bildade ett nätverk för kvinnliga företagare. En sak som kvinnorna i nätverket ägnade sig åt var att utbilda sig i hur man bemöter manliga härskartekniker, kunskaper hon burit med sig under hela sin politiska karriär.
Maud Olofsson blev under regeringsåren 1991-94, som politiskt sakkunnig ansvarig för bland annat landsbygdspolitiken och kvinnors företagande, vilket medförde mycket resande ute i landet. Det innebar också att hon blev en känd profil i frågorna både utanför och i partiet. När hon sedan blev utsedd att leda partiets eftervalsanalys så förstärktes hennes mediala närvaro och synlighet i partiet.
När Lennart Daléus valdes till ny partiledare, efter Olof Johansson 1998, fick hon frågan om att bli partiets andre vice ordförande, vilket hon ville. När Daléus valde att avgå 2001 fick hon kliva in och temporärt leda partiet. Snart väcktes frågor om hon inte skulle vilja kandidera till uppgiften som partiordförande. Hon ansåg sig väl veta vad uppdraget skulle innebära och tvekade ett tag kring om hon verkligen ville och orkade ta på sig uppdraget som ny ordinarie partiordförande. Hon beskriver hur det avgörande beslutet att kandidera kom av att ett gäng ”unga centertjejer” uppvaktade henne med jordgubbar och champagne med förhoppningen om att hon skulle ställa upp. Att de, ett gäng unga kvinnor med ambitioner för ökad jämställdhet, ville att hon skulle ta över som partiledare stärkte henne i att det var viktigt att hon, just som kvinna, tog jobbet.
Utöver henne kandiderade även ordföranden för Centerkvinnor och riksdagsledamoten Lena Ek. Olofsson minns hur de två kvinnornas olikheter kopplades till deras yttre attribut i den mediala rapporteringen, till exempel vilken typ av skor de bar. Olofsson och hennes skor beskrevs som ”fotriktiga” i jämförelse med Ek som skildrades som mer flärdfull.
Maud Olofsson valdes till slut till partiordförande. I och med skiftet lyftes det fram att Centerpartiet nu blev första partiet med ”kvinnligt dubbelkommando” eftersom Lena Ek blev partiets gruppledare i riksdagen och den som tog riksdagsdebatterna då Olofsson, i likhet med Leissner, saknade riksdagsplats.
Ett villkor för att Maud Olofsson skulle åta sig partiledaruppdraget var att slippa möten varje helg, då ville hon vara hemma med familjen. Ett annat villkor som hon ställde på partiet var att hon måste få genomföra en del politiska förändringar, som att tydligare profilera partiet som ett borgerligt parti. Det här tydliga förändringsmandatet, berättar hon när vi träffas, var viktigt för det hon senare ville uträtta. När hon valdes på Centerstämman i mars 2001 var de tidigare partiledarna Thorbjörn Fälldin, Karin Söder och Olof Johansson på plats. Att Fälldin kom till stämman var extra stort, eftersom han inte hade medverkat i partisammanhang sedan han avgick 1985. Att han nu deltog när Olofsson valdes betraktades som en stark signal till partiet om vilket massivt stöd hon hade.
JORDBRUKSSAMHÄLLETS KVINNOR
En sak som är intressant och som särar ut Centerpartiet är att det, förutom att det var först med en kvinnlig partiledare, också har haft flera kvinnor som ledare. Förklaringen till detta, menar Maud Olofsson, har att göra med att partiet är sprunget ur jord- brukssamhället. Precis som Gudrun Schyman också är inne på menar Olofsson att det inom centerpartiet finns och modernare syn på kvinnor för att kvinnor alltid ingått i produktionen.
– Kvinnorna hade och har en starkare ställning i jordbrukssamhället, säger Maud I jordbruket finns en naturlig form av jämställdhet mellan kvinnor och män. Hon minns hur hennes egna föräldrar arbetade tillsammans på gården med en självklar respekt för varandra.
– Man hade såklart en tydlig arbetsfördelning, mellan ”kvinnliga” och ”manliga” sysslor, säger Om du tar till exempel mjölkningen, det var en kvinnosyssla. Men det var en ganska tung arbetsuppgift som kvinnorna skötte. Min mamma var ju ute och hässjade hö, satte potatis, mjölkade korna, skötte hushållet och barnen, men hon var också den som tog ansvar för ”mjölklöningen”, det vill säga, betalningen för mjölken från mejeriet. Ingen ovanlig ordning i bondefamiljerna. Pappa körde traktor och var ute i skogen och liknande.
Hon menar att det här gemensamma ansvaret för arbetet och delandet av sysslor, med en ömsesidig respekt, mellan man och kvinna, gäller generellt i familjeföretag som jordbruket ofta tillhör.
– I dessa jobbar män och kvinnor som regel sida vid sida och då tror jag att det blir andra, eller det blir alla fall lättare att det blir andra, könsroller, säger
Även andra toppositioner inom politiken besattes tidigt av kvinnor från Centerpartiet. Under Thorbjörn Fälldins tid som statsminister på sjuttiotalet utsågs för första gången i svensk historia två kvinnor till chefer för varsitt departement. Det var Karin Söder som blev chef för Utrikesdepartementet och Elvy Olsson som blev chef för Bostadsdepartementet.
– Jag frågade Thorbjörn en gång, berättar Maud Olofsson: Hur tänkte du när du gjorde det där? Och då tittade han på mig liksom: vad då tänkte? Och så svarade han: Jag tog ju de som var bäst. Alltså i hans värld, det här med kön, han var liksom inte någon jämställd feminist, men jag tror att det här var självklart för
Kvinnornas ord var viktiga i dåtidens bondesamhälle, i mitten av förra seklet. Maud Olofsson minns hur det i hennes barndomshem nästan alltid blev som kvinnorna sa. Hon har själv inget minne av att hennes pappa någonsin gick emot hennes mamma. Samma sak gällde för Fälldin, menar hon, hans livskamrat Solveigs ord vägde alltid tungt för honom. Kvinnorna var viktiga.
Lantbrukets kvinnor var tidigt samhällsengagerade, vilket också är en del i varför just Centerpartiet haft flera kvinnor som partiledare. Maud Olofsson påpekar hur hennes mamma, mormor och farmor varit viktiga starka kvinnliga förebilder under uppväxten. Budskapet hon fått höra har varit att hon skulle ta för sig, prata högt och säga vad hon tänkte, och stå på sig.
OKVINNLIGT MED MAKT
Trots att Centerpartiet på många sätt kan sägas ha gått i bräschen för kvinnor i höga positioner inom politiken så upplevde Maud Olofsson likväl fördomar kopplade till kön när hon var partiledare. En sådan sak rörde om det var legitimt för henne att vilja uttrycka en önskan om politisk makt.
– Jag minns en gång när Börje Hörnlund sa åt mig att: ”Du ska inte säga att du vill ha makt, för det är inte så kvinnligt”. Han menade att jag kunde skrämma bort väljare om jag sa att jag ville ha Men då blev jag lite obstinat och gjorde helt tvärtom, berättar hon. Men när jag tänker på vilka det var som kom med den här typen av pikar så var det äldre, mer konservativa inom partiet.
Under åren som minister var Maud Olofsson ansvarig för närings- och energipolitiken, politikområden där det dittills var vanligare att män fanns på ledande befattningar. Ett kapitel i hennes memoarer, Jag är den jag är, har titeln ”Att styra och leda i männens domäner”. Där beskriver hon hur somliga män kände sig hotade eller obekväma av att hon som kvinna hade åsikter och var politisk makthavare – och detta en bit in på 2000-talet! Kvinnor, menar hon, har andra erfarenheter, prioriteringar och uttryckssätt, vilket innebär att det absolut har betydelse om det är en kvinna eller en man som leder. Hon berättar att hon möttes av ett ifrågasättande av om hon verkligen kunde styra stora, statliga verk. Dels fanns ett ifrågasättande från branschen, många gånger subtil, men likväl. Dels fanns, menar hon, ett ifrågasättande från journalister, som pressade henne med sina frågor betydligt hårdare än de gjorde mot hennes manliga efterträdare. Detta är något som än idag irriterar henne.
– De tyckte inte att jag som kvinna kunde det här med företagande och den statliga bolagsportföljen, de tyckte att det var för stort för mig, säger Det var så himla många, både inom regeringen och utanför, som tyckte att de kunde det här området bättre än jag.
Det som stärkte henne i tron att hon visst skulle klara av uppdraget, dessutom mycket väl, var bland annat de opolitiska tjänstemännen i Regeringskansliet. Hon berättar hur de vittnade om att de aldrig tidigare haft en minister för statligt ägande som skött det så bra och som förstod både ekonomi och entreprenörskap.