Hur minns vi en god ledare?
Vad har vi våra minnesfunktioner till?
Men forskning under senare år visar att det inte riktigt stämmer (utan att ifrågasätta Ravellis insats, förstås).
Det visar sig nämligen att glömska i vissa avseenden är en central del av vårt beslutsfattande – en process på molekylärnivå där vissa minnen systematiskt sorteras bort eftersom de inte är relevanta för vår förmåga att fatta beslut längre.
En artikel i Annual reviews of neuroscience sammanfattar det hela genom att den aktivering av synapser – alltså nervtrådar – som sker vid en viss händelse utgör en datapunkt för oss att återkomma till vid ett senare tillfälle, beroende på hur viktigt det är för vår dagliga förmåga att lösa problem.
Psykologen Hermann Ebbinghaus visade redan på artonhundratalet hur minnen är ett resultat av två processer – glömska och konsolidering. För de flesta av oss rensas detaljerna i en klar minnesbild ut redan efter några dagar, och endast de mest meningsbärande delarna återstår.
För mycket fotbollsintresserad göteborgare innebär det därmed ett betydande socialt problem om man inte kan återgeRavellis storartade insats i detalj, men för de flesta av oss räcker det med att komma ihåg att det var han som stod i mål (och anekdotiska bevis indikerar att det går att leva ett lyckligt liv utan minnen av händelsen över huvud taget).
-”Intressant,” säger du kanske nu.
– ”Men vad har det med vår syn på ledarskap att göra?”
Jo, det visar sig nämligen att vilken sorts minnesbilder vi har från ledares beteenden takt påverkar vår förmåga att bedöma huruvida deras duglighet i efterhand.
Vi samlar å ena sidan på oss det som kallas episodiska minnen – sådant som involverar vårt eget agerande i relation till andra i en kontext. Som en krävande situation på jobbet, där en ledare gjorde en bra insats som ledde till ett visst resultat – eller som att vi satt i soffan och såg Ravelli hålla nollan mot Brasilen.
Men vi samlar också på oss semantiska minnen – färgade av personliga tolkningar. Som att chefen helt enkelt var bra, eftersom hen gjorde något som var gynnsamt för oss. Eller att det var kul att vi vann matchen.
Problemet med de semantiska minnena är att de är mycket mindre tillförlitliga än de episodiska. Vår subjektivitet färgar dem helt enkelt för mycket – det var ju roligare för oss än för brassarna att vi vann, och de pratar nog inte lika mycket om semifinalen 1994 som man gör i Göteborg.
-”Så vad är problemet?”, undrar du nu.
Jo, om vi lutar oss allt för mycket på semantiska minnen – alltså minnen som är färgade av tolkningar – ökar risken för kognitiv bias och fördomsfullhet.
Och i takt med att vi glömmer saker – vilket vi gör för att hålla vår förmåga att fatta beslut uppdaterad till vad som utmanar oss just nu – så ökar risken att vi till slut bara står där med en tolkning av en situation där vi glömt bort nästan alla faktiska omständigheter.
Och nu kommer vi till den stora utmaningen.
När vi i rekryteringssammanhang ber kandidater om referenser är risken stor att de hänvisar till personer som framför allt har semantiskt positiva minnen av deras insatser. Vilket motsvarar att ringa till IFK Göteborgs klubbhus och fråga om Thomas Ravelli är en bra målvakt.
Men ge inte upp – det går att i viss mån komma runt den neuropsykologiska minnesfällan genom att vid referenssamtal använda en situationsbaserad intervjumetodik, där du metodiskt adresserar referenspersonens episodiska minnen av den du vill veta mer om, utan känslomässiga värderingar.
Det vill säga, där du frågar om specifika situationer, beteenden, och konsekvenser gällande personen du vill veta mer om.
Om du dessutom undviker semantiska frågor, alltså frågor som handlar om huruvida någon är bra, så gör du referenssamtalet ännu bättre.
Och det kan väl vara något att lägga på minnet?
– Andreas Lökken, Head of Executive Assesessment på Novare Executive Search
Kontaktperson
Andreas Lökken
Head of Executive Assessment & Senior Consultant
andreas.lokken@novare.se +46 (0) 735 02 50 62 Linkedin
