Saab – Kockums

Lågt spel under ytan

Denna artikel publicerades i Affärsvärldens nummer 26-33, den 25 juni 2014 och skrevs av Birgitta Forsberg).

Familjen Wallenberg, regeringen och försvaret lät försvarsbolaget Saab ta över ubåtstillverkningen. Här är historien om när Sverige ­manövrerade ut tysk krigsindustri.

Delegaterna från den Wallenbergkontrollerade försvarskoncernen Saab låste tidigt 2013 in sina avstängda mobiltelefoner i varsitt litet numrerat skåp i korridoren utanför generaldirektörens rum på Försvarets materielverk, FMV, i Stockholm. Skåpnycklarna med de färgglada brickorna stoppade de på sig.

I FMV:s röda tegellådor på Banérgatan vid Gärdet var hanteringen av mobiltelefoner legio, att bara stänga av dem räckte inte. Det här mötet med generaldirektör Lena Erixon var dessutom extra känsligt.

För Saabs koncernchef Håkan Buskhe och toppcheferna Gunilla Fransson och Anders Carp var telefonrutinen vardag. De försökte alltid undvika att bli avlyssnade. När de ringde varandra om känsliga saker slog de först på krypteringsfunktionen, som deras telefoner var utrustade med.

Den glasögonprydda Lena Erixon var känd för att få saker gjorda och inte tveka när det gällde att fatta beslut. Men hon kom inte någon vart med den svenska ubåtstillverkaren Kockums ägare, den tyska stål- och industrikoncernen Thyssen Krupp.

Konglomeratet blockerade sedan flera år tillbaka Kockums, eller TKMS AB som ­tyskarna döpt om det gamla anrika företaget till. Thyssen Krupp hindrade Kockums från att exportera ubåtar och favoriserade i ­stället sitt andra ubåtsvarv, tyska HDW. Den tyska regeringen behövde inte fler ­ubåtar för ­tillfället, men ville behålla ubåtskompe­tensen i landet. Thyssen Krupp ställde upp för h­emlandet. Men Sverige behövde exportera ubåtar för att sprida utvecklingskostnaden.

Dessutom förhalade Thyssen Krupp en svensk beställning på två ubåtar genom att vägra acceptera ett fast pris utan kräva att Kockums fick jobba på löpande räkning. Det berodde bland annat på att Kockums bygge av fem korvetter, av typen Visby, lett till en förlust för Thyssen Krupp på nästan 1 miljard kronor och att ett ubåtsprojekt, där Singapore var kund, gått dåligt.

Lena Erixon hade vänt sig till försvarsdepartementet vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Politikerna i den gula gamla byggnaden, bakom den höga statyn av Gustav II Adolf till häst, höll med henne om att situationen var ohållbar. Byggandet av de nya svenska ubåtarna var försenat och ingen visste när, eller om, det kunde komma i gång. På Kockums hade ingenjörer börjat säga upp sig. Lena Erixon, försvarsminister Karin Enström (M) och toppar i Försvarsmakten befarade att Sveriges höga kompetens på ubåtssidan höll på att försvinna.

Lena Erixon bjöd in Saabcheferna för att höra om bolaget hade någon lösning.

Ett knappt halvår tidigare, i slutet av oktober 2012, sträckte Lena Erixon fram handen och hälsade för första gången på tysken doktor Hans Christoph Atzpodien.

Omgivna av fartygsmodeller samt fullskaliga missiler och helikoptrar på Euro Naval-mässan i Paris stod de mittemot varandra. En inte särskilt lång kostymklädd man med silvergrått hår och en relativt kort mellanblond kvinna. Han chef för det affärsområde på Thyssen Krupp som Kockums lydde under, hon nybliven generaldirektör för FMV.

Vad Atzpodien än tänkte står det i efterhand klart att han missbedömde henne.

När Lena Erixon tillträdde som generaldirektör visste hon inte om den kamp som pågick på ubåtssidan. Stockholmskvinnan hade pluggat förvaltningslinjen på huvudstadens universitet och gjort karriär i offentlig sektor. Hon hade fått rykte om sig att vara beslutsför. På Vägverket hade hon varit med om att förvandla myndigheten till Trafik­verket.

 

När FMV skulle bli dubbelt så stort genom att ta över delar av Försvarsmakten, bland annat alla inköp, all service och driften av verkstäder, ville den dåvarande generaldirektören Gunnar Holmgren sluta. En headhunter ringde upp Lena Erixon. Hon kunde ju det här med att driva stora förändringsarbeten, hur ställde hon sig?

Lena Erixon hade inga problem med att vapen kan döda människor. Har Sverige ett försvar så måste vi ha vapen som går att använda, var hennes inställning.

I augusti 2012 steg hon in genom porten till FMV. Hon blev inte bara generaldirektör utan även National Armament Director, förkortat NAD, vilket inte alla generaldirektörer för FMV har varit. En titel som mot­svarar en trestjärnig general. Som jämförelse är Sveriges överbefälhavare, ÖB, fyrstjärnig. Snabbt vande sig personalen vid att hennes skratt hördes ända ut i den kala, långa myndighetskorridoren som närmast påminde om en interiör från en Roy Andersson-film.

När hon satt sig in i undervattensverksamheten bestämde sig generaldirektören för två saker. Dels att försöka förhandla med Atzpodien under hela 2013. Dels att lyssna med Saab.

***

Kusinerna Marcus och Jacob Wallenberg går som barn i huset hos försvarsdepartementet och FMV. Båda är reservofficerare i marinen, Marcus Wallenberg i amfibiekåren och kusinen Jacob i flottan. Familjen är känd för att vara patriotisk. ”Saab finns på grund av ett handslag mellan familjen Wallenberg och staten år 1937”, brukar Saab­chefen Håkan Buskhe säga. Överenskommelsen gällde att Wallenbergarna skulle tillverka flygplan så länge Sverige behövde dem. Nu är Saab Sveriges största försvarsföretag och familjen Wallenberg huvudägare.

Saab köpte strax före sekelskiftet det noterade försvarsbolaget Celsius där Kockums ingick, men sålde bolaget till tyska HDW och tog 25 procent i HDW. En andel som Wallenbergarna senare sålde. Så småningom köpte Thyssen Krupp HDW.

År 2010 försökte Saab köpa tillbaka ­Kockums. Hur mycket som berodde på familjen Wallenbergs vilja att hjälpa Sverige och hur mycket som var affärsmässigt är oklart. En källa uppskattar det till ”50-50”. Det hela hade börjat med ett avtal mellan FMV och Thyssen Krupp år 2009.

Ombord på en Kockumsbyggd grå kamouflagemålad Visbykorvett kom år 2009 FMV:s dåvarande generaldirektör Gunnar Holmgren och Hans Christoph Atzpodien överens. De upprättade en handlingsplan i fyra punkter. Den fjärde punkten innebar att Kockums skulle övergå i svensk kontroll.

Den energiske Atzpodien, som sägs vara en charmör när saker går hans väg men förvandlas till motsatsen i motgångar, vände sig till Saab.

Tysken körde ett säljprospekt med runt 50 powerpoint-bilder som gick ut på att Saab skulle äga majoriteten av Kockums medan Thyssen Krupp behöll en minoritet. Allt lät mycket bra. Men så upptäckte någon på Saab en not i fin stil. Där stod att alla strategiska beslut och all marknadsföring måste ske i enighet. I praktiken betydde det att Thyssen Krupp även som minoritetsägare skulle ha vetorätt. Saab backade ur.

Så i början av 2013 satt alltså Saabtopparna i Lena Erixons kala tjänsterum med ljust linoleumgolv. I fönstret en modell av den framtida ubåten A26, i bokhyllan en Black Hawk-helikopter bredvid en docka från Asien. Den enda lyxen var en godisskål med bitar i färgglatt papper på det ovala konferensbordet. Andreas Olsson, chef för Marina system- och produktionsledningen på FMV, brukade ta en kola när han var där.

Flera gånger träffade Saabfolket, i olika konstellationer, Lena Erixon och Andreas Olsson.

Läget var intressant. Det var inte bara svenska staten som skulle köpa icke-atomdrivna, så kallade konventionella, ubåtar. Ett antal länder väntas beställa ubåtar de närmaste tio åren.

Den hetaste köparen är Australien som ska lägga en order på tolv ubåtar som del i ett större projekt som totalt uppskattas vara värt 240 miljarder kronor. Kockums bedöms ha en chans att ta kontrakt värda 5–15 procent av totalbeloppet. Australien har sedan länge ett nära samarbete med Kockums (se ruta).

Samtidigt var svenska statens beställning inte särskilt lukrativ i sig. Om det inte blev någon utvidgad exportaffär så skulle det hela vara mediokert. Dessutom var Kockums inte lika effektivt som Saab som tillämpat så kallad lean production i många år.

Den sommaren träffade Saabtopparna både försvarsdepartementet och Försvarsmakten för att få uppbackning. Men regeringen och myndigheten föredrog att låta Lena Erixon fronta. I mer formella möten där det fördes mötesanteckningar ville de inte vara med. Då skickade de departementets statssekreterare Carl von der Esch (M).

Samtidigt försökte Thyssen Krupp komma överens med FMV. Under Almedalsveckan i Visby för ett år sedan approcherades Lena Erixon flera gånger av Jan-Olof Johansson, Kockums styrelseordförande och tidigare vd. Han försökte få henne att ”komma till sans”. Men hon ska ha varit kort i tonen mot honom.

Tyskarna ansåg att situationen var den svenska sidans fel, bland annat på grund av ständiga fördröjningar. Det hade tagit åratal för FMV att göra beställningar. Kort sagt var kommunikationen sedan länge usel mellan de båda sidorna.

***

I ett hyrt mötesrum i Stockholmsområdet träffade Saabchefen Håkan Buskhe hösten 2013 Hans Christoph Atzpodien. Saab ville köpa Kockums.

Den tyske direktören var personligt engagerad i ubåtsfrågan och kom ofta till Sverige. Han hälsade på hos Kockums ingenjörer i Malmö och på bolagets varv i Karlskrona, samt på Musköbasen söder om Stockholm, där Kockums sysslade med service och underhåll åt svenska marinen.

När Atzpodien var i Stockholm brukade han träffa FMV:s tidigare generaldirektör Gunnar Holmgren, numera ståthållare vid kungahuset. Holmgren och Atzpodien möttes även på Slottet. En annan person som Atzpodien brukade svänga förbi var förre chefen för kustflottan, konteramiralen Claes Tornberg, som tidigare varit Kockums ordförande och länge varit rådgivare åt tyskarna. Tornberg försökte räta ut misskommunikationen mellan FMV och Atzpodien, men tysken följde inte hans råd.

På mötet med den bredaxlade kompakte Buskhe sa Atzpodien plötsligt att Kockums kunde få bygga en mindre ubåt på mindre än tusen ton, alltså högst hälften så stor som den nya A26 Sverige beställt. Den skulle svenskarna få exportera hur mycket de ville. Det tyska varvet HDW skulle fortsätta bygga de stora konventionella ubåtarna.

Atzpodien är en duktig säljare och när han har en idé är han övertygande. Allt lät bra, men Håkan Buskhe kom snart fram till att det inte fanns en marknad för ubåtar av den mindre storleken. Sverige ville definitivt inte ha dem. Sådana farkoster skulle bara passa stater typ Nordkorea eller Iran, som Saab ändå inte skulle få tillstånd av regeringen att sälja vapen till.

Bland politiker och FMV tog många förslaget som en ren förolämpning. Långt uppe i Norden ska vi alltså pyssla med saker som nästan ingen i världen är intresserad av? väste flera. Det här var droppen.

Försvarsminister Karin Enström bad Saabs ordförande Marcus Wallenberg om hjälp. En plan tog form. Saab skulle starta egen ubåtstillverkning. Eventuellt skulle Saab även göra ytfartyg, men det skulle i så fall bli en senare fråga.

Staten satt nämligen med trumf på hand. Den nya svenska ubåten hade utvecklats med skattepengar, 600 miljoner kronor hade gått dit. FMV ägde ritningarna och även teknik och material, till exempel de berömda Stirlingmotorerna som redan satt i befintliga ubåtar. Därmed kunde FMV helt sonika be någon annan bygga de nya stridsfarkosterna.

Politikerna, både regeringen och Socialdemokraterna, gav Lena Erixon klartecken att spola Atzpodien.

När Hans Christoph Atzpodien någon månad senare träffade Lena Erixon på hennes arbetsrum tog han upp tanken med de små ubåtarna igen. Då fick generaldirektören nog. Atzpodien hade tidigare under åren kommit dragandes med samma idé – och FMV hade sagt nej. Nu tröskade han förslaget igen. Lena Erixon sa ungefär så här, enligt en källa: ”Antingen löser vi det här eller också hittar FMV en annan lösning.”

***

I slutet av november 2013 anlände statssekreterare Carl von der Esch till KF:s konferensanläggning Vår Gård i Saltsjöbaden för att delta i Försvarsföretagsdagarna. Den smale, skäggige von der Esch är reservofficer i flottan, har studerat juridik och rör sig hemtamt i de allra finaste salongerna.

Med på konferensen fanns förstås folk från Kockums. Ända sedan Karin Enström tog över försvarsministerposten våren 2012 hade vissa av dem uppfattat att ubåtarna inte längre var prioriterade.

Hon pratade mest om stridsflygplanet Gripen, ansåg de.

När Carl von der Esch redogjorde för försvarspolitiken ställde någon frågan: Är ubåtar ett nationellt säkerhetsintresse? Eftersom von der Esch är en korrekt person svarade han, enligt flera som var med:

– Det enda fastställda nationella säkerhetsintresset är stridsflygplan.

I teknisk bemärkelse var det helt sant. Kockumsfolket tolkade det som ointresse och blev rejält nedtryckta i skorna. Men i själva verket skulle riksdagen snart fastställa ubåtarnas betydelse. Främst för att FMV skulle slippa följa EU:s upphandlingslagar (säkerhetsintressen är undantagna) och själv välja ubåtsleverantör.

Dessutom jobbade inte bara FMV utan även Carl von der Esch hårt för att lösa problemet. Redan före jul 2012 hade Socialdemokraternas försvarstalesperson Peter Hultqvist, som är ordförande i riksdagens försvarsutskott, talat med regeringen om den dysfunktionella relationen mellan FMV och Thyssen Krupp.

Tidigt 2013 hade tjänstemän i regeringskansliet tagit kontakt med sina kolleger i den tyska regeringen. Sedan hade det hela eskalerat till statssekreterarnivå.

Carl von der Esch ska ha tagit upp frågan med sin tyska kollega, Tysklands dåvarande försvarsminister Thomas de Maizières närmaste medarbetare. Och senvåren 2013 åkte en hel delegation med kopplingar till svenska regeringen, tillsammans med toppfolk från FMV, till huvudstaden Berlin för att föreslå den tyska regeringen samarbete i en paraplyorganisation där exempelvis Sverige skulle sköta ubåtar självt medan de båda länderna skulle dela på ytfartygen.

Men tyskarna var distraherade av en skandal kring drönaren Eurohawk samt valförberedelser. Och efter valet i september tog det lång tid att få en regering på plats. Röran på den tyska sidan gjorde det svårt för svenskarna. Den svenska ubåtskrisen var viktig i Sverige, men inte i Tyskland. Das Bundesministerium der Verteidigung tyckte att försvarskoncernerna kunde lösa problemet själva.

Inte ens för Thyssen Krupp var ämnet hett. Kockums omsättning utgjorde 1 procent av konglomeratets och totalt stod den marina sidan för knappt 3,5 procent.

Ändå var svenskarna mycket måna om inte stöta sig med Tyskland som handelspartner. Dessutom var den svenska regeringen noga med att inte komma på kant med den tyska regeringen. Statsminister Fredrik Reinfeldt sägs komma bra överens med förbundskansler Angela Merkel. Han ville inte reta upp henne på grund av ubåtar, särskilt med tanke på att han kanske behöver ett nytt jobb efter riksdagsvalet hösten 2014 och kanslerns röst väger tungt i EU.

Även Saab ville att regeringen skulle försäkra sig om att det inte blev fnurror på tråden. Dels har Saab verksamhet i Tyskland. Dels kan de system som Saab tillverkar även användas i tyska ubåtar och ytfartyg. Saab säljer bland annat spaningssystem till HDW.

Men när Thyssen Krupp strax före jul 2013 såg till att HDW och inte Kockums fick en order från Singapore (se ruta sid 17), trots att Kockums och Singapore hade en lång affärsrelation, tog svenskarnas tålamod definitivt slut. Det uppfattades som en fientlig handling riktad mot Kockums.

***

Tisdagen den 18 februari 2014 åkte försvarsminister Karin Enström ner till Kockums i Karlskrona. Där förklarade hon för Kockums ledning att Sverige inte tänkte beställa den planerade ubåten A26 av dem. Inte heller skulle örlogsvarvet få kontraktet på den planerade uppgraderingen av två av de tre ubåtarna av Gotlandsklass.

De tre ubåtarna Gotland, Halland och Uppland är den svenska marinens stolthet. Vid en övning i Medelhavet år 2000 blev amerikanerna så imponerade över att HMS Halland inte syntes och hördes att de senare hyrde systerubåten HMS Gotland för att öva med.

I två år lekte Gotland katt och råtta med den amerikanska flottan utanför San Diego i Kalifornien. Och det var Gotland som var katten. Då och då stack hon upp periskopet i närheten av det amerikanska hangarfartyget Ronald Reagan och tog ett foto. Därmed ansågs skeppet träffat.

Stormakten USA har endast atomdrivna ubåtar. Attackubåtarna är mycket snabba, de gör mer än 30 knop, men de är också bullriga och har svårt att komma nära fienden utan att bli upptäckta. HMS Gotland kan gå 20 knop i undervattensläge, men kör oftast i 4–5 knop för att inte höras och därmed undgå upptäckt.

Hemligheten är framför allt motorn. Kockums hade kommit på att det kanske gick att använda Stirlingmotorn – en tvåhundra år gammal skotsk uppfinning som inte riktigt funnit sin plats.

Nu har Kockums en tyst motor som är oberoende av luft, vilket gör att ubåtarna kan stanna under vatten upp till fyra veckor jämfört med vanliga dieselelektriska ubåtars tre fyra dagar. Och ju längre en ubåt kan stanna under ytan, desto längre kan den undgå upptäckt. Det är när den måste upp i ytläge för att ladda batterierna som periskop, master eller överbyggnad går att fånga på radar. Flera länder fick upp ögonen för Stirlingtekniken efter HMS Gotlands visit i San Diego. Japan började tillverka Stirlingmotorer till sina ubåtar på licens från Kockums.

Hans Christoph Atzpodien lät sig dock inte avspisas. Samma dag skrev han ett brev till Lena Erixon i fyra punkter inför deras möte en månad senare.

Erixons svar måste vara ett av de mest vitriolosande som en svensk myndighetschef har skickat till ett utländskt storföretag.

Först upprepade hon Enströms beslut att inte beställa av Kockums. Och Atzpodiens klagan över att förhandlingarna med Saab inte gick bra avfärdade hon, det berodde främst på de villkor som Atzpodien satt upp, skrev hon. Om den mindre ubåten skrev hon:

”Som Ni mycket väl vet är ett sådant ubåtskoncept inte av intresse och användning för den svenska försvarsmakten och ärligt talat tror jag att den globala marknaden för en så liten ubåt är mycket begränsad, om det ens finns en marknad.”

Slutligen gick hon i taket över Atzpodiens upplysning om att Kockums och Thyssen Krupp skulle samarbeta intimare. Hon påminde Atzpodien om att han inte har rätt att göra så utan tillstånd från svenska myndigheter, eftersom Sverige har regler för vapenexport.

Erixon lät dessutom stämpla ut och in breven som vanlig myndighetspost och gjorde dem därmed till offentlig handling, i stället för att hemligstämpla dem.

Generaldirektörens svarsbrev var långt ifrån skrivet i affekt. Flera personer på FMV hade läst det och Erixon hade informerat försvarsdepartementet om att hon tänkte svara Atzpodien. Politikerna la sig inte i. För säkerhets skull hade Lena Erixon hela tiden varit tydlig mot den som var ansvarig för Tysklands försvarsmateriel. FMV:s agerande var absolut inte riktat mot Tyskland utan enbart avsett att försvara ett svenskt säkerhetsintresse, hade hon upprepat.

Dagen efter att Erixon sänt brevet meddelade FMV att Saab fått i uppdrag att titta på ”en försörjningsstrategi av undervattensområdet”. En studie som skulle ta en månad och som Saab kunde få upp till 25 miljoner kronor för.

Det bästa för Saab vore givetvis att köpa Kockums och på så sätt ta över ubåtsvarvet i Karlskrona. Men försvarskoncernen tittade även på ett annat alternativ. Saab kom fram till att det fanns plats för ett varv till i Karlskrona, på Verkö. På så vis skulle Saab kunna använda Karlskronas kompetens som ubåtsbyggare och slippa kritiseras för att ligga bakom en våg av arbetslöshet i Blekinge när Kockums arbetare blev sysslolösa.

I mars gav Saab rekryteringsfirman Novare i uppdrag att rekrytera chefer, ingenjörer och andra nyckelpsersoner från Kockums. Novare hittade ett kontor i World Trade Center i Malmö, nära Kockums utvecklingskontor i staden. Snart hade många Kockumsanställda anledning att ”gå till tandläkaren”. Novare lyckades rekrytera åtta toppchefer som Atzpodien kallade illojala inför resten av de anställda. Novare fortsatte att anställa.

I ett nytt brev bad nu Atzpodien Lena Erixon att se till att Saab slutade med rekryteringarna. Hon fick brevet när hon var på väg till Australien. Landet är, som nämnts, en viktig kund till Kockums och skulle alltså snart lägga världens för tillfället största order på marin verksamhet, inklusive tolv ubåtar.

Hans Christoph Atzpodiens fick nej i sin förfrågan till Lena Erixon om att hjälpa till att stoppa rekryteringarna.

Han vände sig då till Anders Lindberg, L:et i pr-konsultfirman JKL, för att få kontakt med svenska politiker. Atzpodien ville träffa riksdagens försvarsutskott, men fick nobben. Han träffade dock enskilda ledamöter och andra politiker, enligt en källa.

På Kockums sa ingenjörerna upp sig på löpande band, trots att Thyssen Krupp lovade de anställda en extra månadslön, om 75 procent av personalen stannade kvar. Dessutom skulle de kvarvarande få sysselsättning via ubåtsorder från systervarvet HDW i Kiel. Inget hjälpte. Inom tre fyra veckor hade Saab fått 130 personer att byta företag, det vill säga 16 procent av de anställda.

Den 18 mars tog Hans Christoph Atzpodien Thyssen Krupps privatjet till Sverige. Med sig hade han inte bara de tyskar som vanligen hade hand om Kockums utan även personalchefen Oliver Burkhard som satt i högsta ledningen och var regionchef för Tyskland, Västeuropa och Afrika söder om Sahara.

Först landade gruppen i Malmö och pratade med de anställda på Kockums. Sedan släppte de av Atzpodien och några till som skulle till FMV på Bromma flygplats i Stockholm innan de övriga åkte vidare för att prata med de anställda i Karlskrona.

Men i Stockholm kom Atzpodien ingen vart.

***

Tisdagen den 8 april åkte skyddsstyrkan från pansarregementet Revingehed utanför Lund mot Kockums i Malmö i lastbilar. Fordonen och de tungt beväpnade soldaterna väckte uppmärksamhet i centrala Malmö när de svängde in mot Kockums verkstad, kallad Stirlinglaboratoriet. En fotograf från Sydsvenskan tog, enligt flera källor, en bild. Men en soldat påpekade i rätt skarpa ordalag att det var förbjudet att fotografera Kockums byggnad eftersom den var skyddsklassad. Sydsvenskan vill inte tala om saken. Tidningen vill varken bekräfta eller dementera att den hade en fotograf på plats och någon bild publicerades aldrig.

Skyddsstyrkan brukar tillkallas när FMV ska flytta skyddsklassat material. Nu när tyskarna var ute ur affären ville FMV hämta de Stirlingmotorer som Kockums byggt för att uppgradera Gotlandsubåtarna samt annat hemligt materiel. Att Kockums kunde utveckla motorerna och annat åt FMV utan att ritningar och tekniska kunskaper läckte vidare till Thyssen Krupp berodde på att det fanns så kallade ”röda nät”, det vill säga säkerhetsklassade datanätverk. Endast vissa behöriga svenskar hade tillgång till dem. Kockums skickade löpande ritningar och rapporter som bolaget gjorde åt FMV via näten. Allt sådant tillhörde svenska staten.

Så fort konvojen med lastbilar och andra fordon åkt in genom Kockums grind stängdes den bakom dem. Grinden står aldrig öppen i onödan.

Men just den här dagen var tre chefer från Thyssen Krupp – ekonomen Rolf Kube, riskchefen Heiko Lobach och juristen Marin Daun – hos Kockums. Tillsammans med Kockums ordförande Jan-Olof Johansson hade de åkt till Malmö för att se till att bolaget inte dränerades helt, trots personalflykten. Och nu upptäckte de att FMV lastade in grejor. Visserligen fanns packlistor och Kockums hade packat. Men toppcheferna fick vare sig se listorna eller materielet eftersom det var hemligt.

Kvartetten gick i taket. De började skrika och bråka. Snabbt kallade de till sig Kockums säkerhetschef. Vad var det som pågick? Höll svenskarna på att skänka bort bolaget till staten? Vem var de lojala med egentligen? Säkerhetschefen lyckades inte lugna dem. De tyska cheferna var oroliga för att FMV inte bara tog saker som tillhörde svenska staten utan även sådant som var Kockums egendom. Tyskarna tog ifrån säkerhetschefen nycklar, mobiltelefon och dator innan de helt sonika skickade hem honom.

De hetsiga diskussionerna fortsatte mellan Kockumsfolket och de representanter för FMV som fanns på plats. Under tiden stod skyddsstyrkan sysslolös på innergården. Till slut gick tyskarna, enligt uppgift, med på att FMV låste in grejorna i plomberade contrainrar vid Kockums testcentrum i utkanten av Malmö och på ett annat ställe på Kockums.

Efter tre dagar styrde tyskarna kosan hemåt. Säkerhetschefen fick börja arbeta igen, efter påtryckningar från FMV. Men tyska myndigheter i Berlin och Bonn sägs ha blivit irriterade över att FMV kommit för att hämta saker med en militärkonvoj och väckt uppståndelse.

***

En vecka senare aviserades att det fördes samtal om att Saab skulle köpa Kockums. Saab slutade rekrytera.

Men den tyska regeringen var, enligt den tyska affärstidningen Wirtschaftswoche, bekymrad över att den tyska bränslecellstekniken, som landet använder till sina ubåtar, kunde ha läckt ut till Kockums. Eventuellt krävde affären ett godkännande av Tysklands federala säkerhetsråd som bland annat har hand om vapenexport. Thyssen Krupp och regeringen stod i ständig kontakt om affären, enligt tidningen.

I Sverige var förvåningen stor. Ingen av de svenskar som var inblandade i ubåtskontroversen hade hört talas om saken. Ville någon sätta en käpp i hjulet?

I slutet av maj kom Tysklands nya försvarsminister Ursula von der Leyen till Stockholm för att träffa kollegan Karin Enström. De talade bland annat om ubåtarna. Enström ville försäkra sig om att relationerna med Tyskland var goda trots att Thyssen Krupp var avskuret från undervattensaffären.

I samma veva hittade Saab en stötesten. Karlskronavarvet hade funnits sedan år 1679 och i marken vid varvet fanns tungmetaller och andra miljögifter. Saab hade inte lust att betala för miljöskadorna. Inte Thyssen Krupp heller.

Som en deus ex machina trädde i början av juni skattebetalarna in. Karin Enström enades snabbt med Socialdemokraternas försvarstalesperson Peter Hultqvist om att ta miljöansvaret med hänvisning till att varvet under årens lopp mestadels varit i statlig ägo. Dessutom kom politikerna överens om att staten skulle kunna köpa tillbaka hela varvsområdet och sedan hyra ut det till Saab. Med andra ord gjorde politikerna sitt bästa för att kratta manegen åt Saab.

Den 9 juni deklarerade Saab att bolaget fått en ubåtsorder från FMV på nästan en halv miljard kronor för åren 2014–2015 och skrivit på en avsiktsförklaring om beställningar på drygt 11 miljarder kronor för åren 2015–2024. Det gällde uppgraderingen av två ubåtar i Gotlandsklass (troligen även den tredje) samt byggandet av de två nya ubåtarna som riksdagen beställt. Med and­ra ord exakt det som det från början var meningen att Kockums skulle göra.

Saabs aktie steg med drygt 6 procent, trots att ordern var minst sagt väntad. Ordern kunde även ses som en påstötning i förhandlingarna mellan Saab och Thyssen Krupp: Antingen kan ni få betalt för Kockums eller också bygger Saab ubåtarna någon annanstans. Och då blir Kockums värdelöst.

I samma veva var Lena Erixon, hennes kollega Andreas Olsson på FMV och Saabs koncernchef Håkan Buskhe i Australien och lobbade för att få den stora ubåtsordern. Saabs förvärv av det svenska varvet Thyssen Krupp Marine Systems, tidigare Kockums, slutfördes i mitten av juli.

Och ubåtarna kanske bara är början. Kanske gör Saab även ytfartyg som korvetter så småningom.

Hans Christoph Atzpodien har avböjt att bli intervjuad för den här artikeln.