Babbelhypotesen bekräftad
Nu är det fastslaget.
En grupp forskare har bekräftat vad dom kallar för ”the babble hypothesis”. En artikel i Leadership Quarterly presenterar bevis för att när roller fördelas i ett nybildat team är det den som pratar mest som uppfattas som den lämpligaste ledaren av övriga gruppmedlemmar.
Utåtriktning har alltså större effekt på hur gruppmedlemmarna väljer ledare än om kandidaten har personlig erfarenhet av gruppens uppgift, god generell prolemlösningsförmåga, och har övriga personlighetsdrag på plats.
Bistra nyheter.
Men möjligen en upprättelse för alla som suttit i en grupp med en pratkvarn som lett arbetet, och tänkt att dom minsann har bättre förslag (men inte berättat det, utan gnisslat tänder istället).
Studien gjordes i smågrupper som skulle lösa en i förväg okänd uppgift, med totalt 256 studenter. Sambandet mellan snacksalighet och att bli bedömd som en stark ledarkandidat kvarstod alltså när man kontrollerat för övriga individuella kvaliteter.
-”Är detta ett problem då,” tänker du kanske nu.
-”Detta har jag för övrigt känt till sen lågstadiet. Dessutom skrev du ju själv häromveckan att människor i allmänhet vill ha chefer som pratar mer med dem”.
Jo, men det är ett problem – eller kan bli, i alla fall.
Om studiens resultat stämmer påverkas den tidigaste fasen av hur ledarskap formas, alltså den gruppdynamiska logik som påverkar hur vi organiserar oss gällande status och inflytande över problemformuleringar och arbetssätt i en grupp, av personliga egenskaper som inte är relevanta för att lösa gruppens uppgift.
Och det ger ju i så fall effekter på vilka ledare som syns i verksamheten, och får tillfälle att klättra vidare i hierarkin.
Det är alltså två behov som krockar – å ena sidan individers grundläggande behov av att relatera med en ledare, och å andra sidan en arbetsgrupps behov av att arbeta på ett konsekvent, samordnat, och förtroendefullt sätt.
Lyckligtvis finns det ett sätt att komma runt problematiken. Om du ser till att välja kvalificerade individer till din arbetsgrupp eller ledningsgrupp, och ge dem en bra struktur att arbeta med, så är pratsamhet inget problem hos en ledare – snarare en tillgång, baserat på vad vi lärde oss i föregående inlägg.
Dessutom får den som kände igen sig en ledtråd till hen kan hantera sin frustration över pratsamma ledaraspiranter som inte har koll i teamarbete – det går ju faktiskt att öppna munnen själv och dela med sig av sina tankar.
Kan kännas lite ovant om man inte brukar göra det, men går garanterat att lära sig. Du får dessutom förmånen att dela dina kloka tankar med andra, vilket brukar göra tankarna ännu bättre.
Lycka till!
– Andreas Lökken, Head of Executive Assessment & Senior Consultant